1000 dagar till undergången

Enligt Carl Johan Callemans gregorianska kalenderöversättning av mayaindianernas kalender så kommer undergången att ske om 1000 dagar (se vår tidigare artikel). Fullständig och totalt vacker apokalyps inom rimlig tid.

Så säg upp dig från jobbet, samla konservburkar och bygg det där armborstet som du så länge drömt om att döda mutanter med. Lagens långa arm kommer att bli som ett neurosedynbarns minimala lemmar inom kort. Då blir det fri lek.

Vi på redaktionen har firat detta genom att täcka våra prao-elever i rosenblad och bensin. Så gott de små liven luktade när de brann.

Ingen mer husmanskost

av: Klemens Früller

Gillar du kåldolmar, pölsa och dillkött med potatis? Då är du antagligen gammal som gatan, flerfaldigt omodern och bör således uppgradera dina smaklökar så snart du får möjlighet. Det tycker i allafall Svenska Restaurang Fronten.

De menar att husmanskostens dagar är räknade. Dagens barn och ungdomar växer upp på kebab, sushi, thai wok, tacos och meze. Ingen husmanskost serveras i hemmen längre. En färsk undersökning visar att hälften av Sveriges 8-åringar inte ens kan stava till varken fiskbulle eller blodpudding längre. Ett tydligt tecken på förnekelse och förkastning menar Ulla Hermin, ordförande i Svenska Restaurang Fronten.

-"Dagens unga människor vill inte veta av den smaklösa traditionella maten vi gamlingar tvingats växa upp på. De vill ha häftiga trendrätter från asien, mexico och medelhavet. Frågar du tio stycken tio-åringar vad deras favoritmat är så säger nio av dom tacos och en säger pizza." berättar hon med en våldsamt nasal stämma till DomedagsBladets utsända reporter.

Hon menar också att estetiken kan vara en bakomliggande grund för matskiftet. I t.ex. japansk mat ligger alltid det estetiska som första prioritet. Det ska vara färgglatt, fylligt och upplagt på tallriken enligt det gyllene snittet. Husmanskost ser ofta inte eggande ut på något visuellt plan. Man pratar ibland om kostcirkeln i husmanskostsammanhang men det är egentligen en hinna av stekfett, vattnig sås och avsaknad av smak som dekorerar tallrikarna.

"Vem vill äta en maträtt som ser ut som en gravid murmeldjurshona som misshandlats med motorsåg och splittergranater? Inte ens en klick bearneisesås kan rädda den förbannade husmanskosten!" skriker Ulla innan hon skyfflar in två bitar sushi i munnen och tuggar energiskt så det sipprar ut soya över hela hennes haka.

Man förstår hennes ilska, då vi alla i retrospekt känner ett hat mot den svenska matkulturen i hemmen.

Men frågan återstår - Vem ska betala för denna tortyr vi utstått så länge?

Ett modernt världsspråk

Drömmen om ett enat världsspråk har länge funnits. På stenåldern uppfanns stenyxan som effektivt kunde förmedla starka känslor för eller emot en person, samtidigt som den kunde användas i praktiska sammanhang så som till trädfällning och agning av olydiga stenåldersbarn. Den blev snabbt mycket populär och har sedan dess utkommit i olika utföranden och av diverse material. Problemet uppdagades dock snart; det gick inte att förmedla mer komplicerade känslor och innebörder med stenyxans språk.

Charadspråket uppfanns av en slump i amerikanska staten Arizona under 1800-talets början. Alfred Winford var en enkel stallpojke på en adelmans gård som tillbringade även nätterna i stallet , då han inte var välkommen in i godsägarens hus. Alfred led av somnambulism, dvs han brukade ofta gå i sömnen. Han kunde på morgonen vakna upp på helt främmande platser han aldrig varit på. Det var just efter en sådan "nattlig vandring" som han en tidig vårmorgon vaknade upp på ett närliggande reservat för Navajo indianer. Inte nog med att han befann sig på ett farligt område - då indianer och kolonisatörer ofta kunde bråka om territorium och sina kulturella skillnader - han vaknade upp bredvid hövdingens yngsta dotter. Alfred insåg snart att han under natten inte bara hade gift sig med denna kvinna och gett fyra av godsägarens hästar i gåva till hövdingen, utan också gjort henne gravid. Efter ett improviserat försök att förklara misstaget med hjälp av kroppsspråk och gester inför hela stammen kunde de nu allihopa förstå och skratta åt denna komiska händelse - trots språkbarriären som naturligt fanns. De tillbringade förmiddagen med att röka fredspipa tillsammans och abortera misstagsbarnet. Alfred kunde vid lunchtid lugnt vandra tillbaka till gården med ägarens hästar och ett undertecknat skilsmässopapper.

Den polska doktorn Ludwik Zamenhof publicerade år 1887 sin bok om Esperanto. Ett konstruerat språk som var en blandning av engelska, tyska, franska, ryska och norskt bokmål. Meningen var att människor världen över nu lättare skulle kunna förstå varanda. Ett sant världsspråk. Trots att språket var synnerligen lätt att lära sig, åtminstånde för en nordvästlig europé, blev det ingen storslagen hit. Istället började man bråka om andelen av influenser av olika språk; fransmännen ville ha esperanto med starkare latinska influenser, norrmännen ville ha ett gladare uttal och tyskarna ville hellre dricka öl och äta bratwurst än att prata överhuvudtaget. Idag är det mellan en och två miljoner personer som pratar Esperanto världen över. Inte imponerande för ett världsspråk med tanke på att det är fler som pratar minoritetsspråket Ilokano i filippinerna.

Mi ne komprenas vin - Jag förstår inte vad du menar

Många menar nu att det enda språk som kan bli ett modernt världsspråk är C++. Bjarne Stroustrup konstruerade detta språk år 1979 för att kunna kommunicera med sin hemdator och på så vis få den att utföra vissa åtgärder. Det som är unikt med detta språk är tydligt, inte bara människor kan prata och skriva C++ utan även maskiner, robotar och datorer pratar detta språk flytande. Det är därför inte en tillfällighet att majoriteten av alla datorprogram är skrivna i just C++.

Framtiden ser ljus ut. Idag är det miljontals människor världen över som har C++ som modersmål, men fler lär det bli då de flesta skolor i västvärlden har obligatorisk grammatik- och glosläxor from årskurs 3. SFI har meddelat att även dom hoppar på trenden och kommer inom kort att erbjuda "C++ för invandrare". I april kommer dessutom Liza Marklunds omtalade bok "Gömda" ut i C++ översättning för att nå en bredare publik. Hur långt det kan gå är bara framtiden som kan avgöra.

Så här säger du hej på C++:

#include // provides std::cout

int main()
{
std::cout << "Hej kompis! \n";
}

Hälften Indones, hälften träd

av: Början Hasselhof

Med hjälp av framstående genteknik har den amerikanska staten lyckats tillverka det ultimata domedagsvapnet - En Indones med bark.

De kombinerade ett träds hänsynslösa mördarkrafter med en indones sammetslena temperament. På så vis har världens största militärmakt fått världens farligaste domedagsvapen. Inspirationen sägs komma från Enterna, jättastora träd som kan prata och slåss, i Sagan om ringen filmerna/böckerna. Dennis Springton, en av männen bakom projektet, säger att det först var Trollen som var tilltänkta för projektet. Men pga av rättighetsproblem och otillräckliga genkunskaper lades fokusen på Enterna.

Hurvida domedagsvapnet klarar sig mot eld och yxor framgår inte i de tekniska beskrivningar som gavs ut till pressen på Destrukticon mässan i November. Det återstår helt enkelt att se.

Se ett dokumentärklipp här.

Lyckat affärsmöte slutar i tragedi

av: Charles Jackson & Hans Adelqvist

(Innehåller passager från Hans Adelqvists bok "Mitt liv som vegetarian")

Hans, Marie och John hade precis varit hos en kund för att diskutera ett avtal innefattande 30 miljoner kroner. Efter att avtalet skrivits på och båda parter var nöjda så begav sig de tre glada arbetskollegorna ut från lokalen. I väntan på hissen pratade de extatiskt om den stora affären de tillsammans rott i hamn. Ingen av dom lade märke till den varnande skylt som var uppsatt bredvid hissdörren. När de stigit in i hissen tryckte John på den gröna knapp märkt E och hissen började röra sig nedåt. Plötsligt stannade hissen och det blev mörkt. De fortsatte att prata om affären trots den konstiga stämningen som uppkommit sen ljuset försvann. Alla antog att vad problemet än var så skulle det snart lösas. Lamporna flammade till och det blev ljust igen. Men nu lyste det bara i halv styrka. Vad ingen av de tre arbetsvännerna visste var att de skulle tillbringa flera månader i denna trånga och mörka cell.

Hissen var avstängd och skulle vara det i nästan fyra månader. I skyskrapans hisschakt var isolationen god och ingen utomstående kunde höra deras rop efter hjälp. Mobiltelefoner hade heller ingen teckning här, så att ringa efter hjälp var lönlöst. Dagarna gick, och förutom det halvfyllda tuggumipaket som Marie hade i sin handväska, hade de ingen mat. De tvingades också att sova i sin egna avföring. Eftersom de inte hade något vatten med sig blev dom tvungna att dricka varandras urin. När hungern blev för stark kom de alla överens om att en av dem var tvungen att offra sig, så att de andra kunde döda och äta personen. På så sätt kunde förhoppningsvis någon av dem klara sig och berätta för chefen om den glada affärsnyheten. Men vem skulle offra sig? I brist på stickor att dra så tog de alla fram varsitt visitkort och jämförde sina titlar. Den med lägst värda titel skulle bli mat till de andra. Hans insåg snabbt att hans titel med lätthet skulle slå de andras. På hans visitkort stod det "Executive Marketing Director". Marie och John började diskutera hur vida Maries "Key Account Manager" stod i relation till Johns "Business Supervisor". Marie hävdade att Key Account Manager alltid stod över Business Supervisor. John menade att det var tvärtom. Han sade att utan honom så skulle ingenting fungera på företaget. Efter en stunds diskussion fram och tillbaka så insåg Marie att det också stod "Partner" vid hennes titel. Alla var överens om att Key Account Manager + Partner alltid är mer värt än bara Business Supervisor. Så med hjälp av Maries reservoarpenna i borstat silver hade de ihjäl John och de smakade för första gången på människokött.

Det var i denna hiss som de tillbringade sina helvetiska veckor i.

Dagarna gick och de fortsatte att äta av Johns kropp trots förmultelseprocessen som redan var i full blom. Vid ett tillfälle när Hans låg och halvslumrade i sin egna avföring och med Johns torso som huvudkudde tyckte han sig höra musik. Avlägset men ändå hörbart. Han petade på Marie som koncentrerat utförde sin dagliga yoga-övning. Plötsligt gick hissens högtalare på och musik stömmade ut. Ett hetsigt piano ackompanjerade den manliga rösten som sjöng "...a holiday since the day that I found you". Marie utbrast plötsligt "Waller. Det är Fats Waller!". Hans såg frågande på henne och hon förklarade "Det är världens bästa jazz pianist. Någonsin!". De var tysta och lyssnade medan rösten fortsatte "Each heaven on earth day is like a birthday, because every day is a holiday since the day that I found you". Hans hade aldrig hört Fats Waller, och hade heller inte mycket över för jazz, men just nu var det den underbaraste musik han nånsin hört. De såg på varandra med trevande blickar och började snart att kyssas. Det ena ledde till det andra och snart låg dom där nakna på det kalla golvet.

Men lyckan skulle inte vara bestående. Efter att de älskat i denna unkna, avföringsfyllda håla tystnade musiken. Den försvann och återkom aldrig igen. Och allt blev värre efter det här. Hans visste inte längre ur han skulle bete sig i Maries närhet. Han visste inte riktigt om det var en engångsföreteelse och om det var något som uppstått ur stunden, eller om hon verkligen gillade honom. Han hade ju så små fötter, kunde hon verkligen tycka om honom? De var ju fast i en hiss. Det skulle aldrig funka ändå. Aldrig. Hans bestämde sig således för att undvika henne. Han berättade för henne att han skulle meditera och ville ha lite tid för sig själv. Med ansiktet mot väggen satte han sig i lotusställning och låtsades meditera.

Tiden flöt sakta fram. De hade nu ingen mat kvar. John var borta, förutom det skelett han burit inuti sin något överviktiga kropp. Innan de hann börja diskussionen om vem som skulle offra sig härnäst anmälde sig Marie frivilligt. Med tårar i ögonen berättade hon att hon under en längre tid hade stulit kopieringspapper och överstrykningspennor från jobbet och att hennes samvete inte lät henne gå tillbaka dit. Tiden i hissen hade gett henne perspektiv på sitt kleptomaniska beteende och givet henne enorma skuldkänslor. Det var Hans som skulle gå tillbaka och berätta allt. Så snart Marie hade yttrat dessa ord vred Hans nacken av henne och började mumsa utan vidare eftertanke. Han tyckte det faktist var ganska skönt att slippa undvika henne.

Några dager efter detta kom räddningen. Det började med att ljuset gick på i full styrka. Sen sprakade högtalaren till och musik fyllde hissen. En familjär röst började sjunga:

Another day has gone
I'm still all alone
How could this be
You're not here with me
You never said goodbye

Det tog ett tag för den förvirrade Hans att koppla ihop den sammetslena rösten med sin favoritartist, Michael Jackson. Tankarna föll direkt på Marie och han började gråta. Sittandes på golvet, med ansiktet i händerna, märker han inte att hissen börjar röra sig. Hissen nådde snart entréplan och dörrarna slås upp. Utanför stod en skara kostymklädda män som skulle in på dagens andra styrelsemöte. Vad de fick bevittna när denna illaluktande hiss öppnade sina dörrar kommer aldrig att lämna deras näthinnor. Med risk för att bli för grafisk i denna beskrivning lämnar vi det åt läsarens egna fantasi.

Hans Adelqvist

"John smakade inte så gott som jag föreställt mig. Det var en härsken smak; en ologisk blanding av surkål, kladdkaka och spearmint som fyllde mina smaklökar. Jag trodde inte jag skulle klara det. Men jag var ju tvungen."

Hans Adelqvist släppte för några veckor sen den bok som beskriver perioden i och efter hissen. Med titeln"Mitt liv som vegetarian" framgår det att han nu har anammat andra matvanor sedan den tragiska händelsen. I slutorden meddelar han också kortfattat att han numera alltid går i trapporna istället för att ta hissen.

DomedagsBladet stämmer UNT

Det är den extremt provokativa artikeln med rubriken "Ingen domedag hotar vår planet" som ligger till grund för den stämningsansökan som DomedagsBladet skickade in i slutet av förra året.

I augusti förra året publicerade David G. Gee den vidriga artikeln på UNT.se - Upsala Nya Tidnings hemsida. På ett svamligt språk och med ett tydligt nedvärderande innehåll berättar han att det inte kommer bli någon domedag. Globaluppvärmning är bara ett komiskt påhitt menar han. Han skriver att allt bara är hypoteser som inte bör förakras i verkligheten.

"Det finns inte någon överhängande global domedagskatastrof som hotar vår planet. Det finns bara en intressant blandning av vetenskap och teknik, och av politisk vilja och skicklighet."

Han hoppar fritt mellan vetenskaplig fakta, elaka påhopp och hallucinerade visioner. Men det underliggande syftet är tydligt; han vill fortsätta köra sina två SUV:ar, sin Ferrari 599 GTB Fiorano och brorsans monstertruck utan att känna sig som den miljöbov han är.

Vi på DomedagsBladet har alltid uppskattat koldioxidutsläpp i alla dess former, då vi tidigare kan få avnjuta den globalt uppvärmda undergångsvärld vi förväntar oss. Med koldioxid är bara en del av domedagssceniariot, vad David helt undviker i sin artikel är Invaderande utomjordingar, atombombs-kavalkader, ilskna ryssar och religösa domedagssekter. Det är med största sannorlikhet det som kommer ligga till grund för vår eftervärld.