Lim i fängelse

Ja, det gick inte så bra det här. Vi har alla undrat vad som blivit av med Lim då han varken varit på kontoret eller publicerat några nya artiklar.

I morse fick vi meddelande från polisen i Kuala Lampur att han blivit tagen på marknaden i ett tillstånd som polisen beskriver som "crazy high violent naked". På sig hade han 5 kilo blandat knark i en konsum-kasse. Han gick runt med bar underkropp och en smutsig kavaj med manisk blick. När polisen anlände till platsen hade han sparkat ner alla försäljare och låg nu med ansiktet ner i en korg med rutten papaya.

Vi får se hur lång tid det tar innan han är tillbaka i Sverige och kan fortsätta skriva artiklar. Tills vidare har vi tagit in 14 högstadie-praktikanter som ska jobba i skift med att få upp nytt innehåll på DomedagsBladet.

Vi har självklart gjort drogtest på dem för att undvika liknande situationer.

Annons:

Påsk med Familjen Dafgård

Igår hade jag äran att få följa med den folkkära Familjen Dafgård på deras årliga påskfest. Jag var nyfiken på vad de äter på sin egen familjefest och framförallt hur en riktig Dafgårdare festar.

I receptionen slänger Ylva Dafgård iväg de sista facebookmeddelandena innan startskottet går. Hon berättar att hon jobbat i receptionen sen hon var 8 år.
"Jag har inte gått i någon vanlig skola. Det fanns det aldrig tid för. Jörgen (Dafgård) har istället lärt oss barn att läsa och skriva. Vi inskolades in i företaget."

Alla gör sig redo (på med det sista sminket och deodorantandet av armhålor) och sen hoppar vi in i transportfordonen med siktet inställt på Lidköping. De har bokat långbord på Stures Krog.

Vi möts av en vacker dukning med rena servetter och smulfria stolar. Alla slår sig ner och Ulf Dafgård utbringar ett skål för Familjen:
"Jag vill skåla för mina barn, barnbarn, fruar, mostrar, fastrar, morbröder, farbröder och vår allas förfader Gunnar. Må han vila i frid." Sällskapet svarar med ett synkroniserat halleluja. Festmåltiden är nu officiellt påbörjad. Trots sina starka släktband sitter sällskapet och vrider på sig lite nervöst. Ett pinsamt sorlande sprids i lokalen medan köket jobbar med förberedandet av påskmat. Då tar Anders Dafgård upp en pava brännvin och stämningen lättar en aning. Det hälls upp välfyllda glas åt höger och vänster, som sedan sveps utan traditionsenlig skålning. Sakta men säkert höjs folkets självförtroende till en normal nivå.

Innan Familjen vet ordet av kommer servitriser ut med den efterlängtade maten. Till förrätt bjuds det på kålpudding med kokt potatis och lingon. Det är en förtjusande vattnig kålpudding måste jag bekänna, och potatisen är minst sagt lika vackert obehaglig. Alla sitter koncentrerat och äter tills att våra papperstallrikar byts ut mot varmrätt. Då Werner Dafgård inser att kvällens huvudrätt är hans egentillverkade grillbit med rösti och bearnaise utbrister han ett högljudande "Jag visste det!" och hela Familjen utbrister i skratt.

Vi äter, njuter och samtalar tills det blir dags för oss att åka vidare mot nästa destination; Karaokestället Galten. Alla verkar laddade för underhållning då de sociala barriärerna verkar för länge sedan vara nedmonterade. Först upp på mikrofonen är Gunilla Dafgård som bränner av en inspirerande tolkning av Iron Maidens "The number of the beast" och alla inser var ribban är satt. Tore och Sara Dafgård hamnar som vanligt i ett hörn där hon skäller ut Tore för att "spanat sexuellt" på Gunilla under hennes framträdande. Han förklarar lättsamt att det är hans favoritlåt, inget mer. Avslutningsvis häller hon sin drink över hans byxor innan hon gråtande springer därifrån.

Janne och Hasse Dafgård står vid baren och minglar. De beställer shotbrickor på löpande band trots sina redan välfyllda champagneglas. Hasse försöker förklara för mig genom att skrika rakt in i min trumhinna att "blåfichk ä fanatastkisk dryck!". I detta goda sällskap är det bara att vackert hålla med. Jag lämnar duon för ett hastigt toalettbesök.

När jag återkommer är det minst sagt kaos i lokalen. Werner står och halvt-om-halvt pratsjunger i mikrofonen med egenskriven text till Michael Jacksons låt Thriller. Maja står halvnaken i entrén och skriker på okänt språk mot mörkret utanför, samtidigt som Janne försöker trösta henne genom att kramas okontrollerat. Gunilla verkar redan gått hem. Kanske med någon annan än Roger.

Jag rör mig mot baren och upptäcker att Pontus Dafgård försöker insufflera en slarvigt uppradad lina kokain. Han frågar nonchalant om jag vill ha "en ladd" men innan jag hunnit svara "nej tack, jag jobbar" har han redan förflyttat sig till dansgolvet, där han nu vevar maniskt med överarmarna till Werners osammanhängande framträdande. På scenen står också Anna och Fredrik Dafgård och hånglar. Om de är syskon och/eller gifta kommer jag aldrig få reda på.

Jag inser att toppen är nådd och bestämmer mig för att avsluta aftonen. Det finns mycket att säga om Familjen Dafgård, men jag tror att det är svårt att beskriva vidare i text.

*****

Tack Familjen Dafgård, för att jag fick delta i ert påskfirande!

Världens vackraste djur

Är inget av dessa:

Från vänster: Giraff, Dvärgapa, Babian och klubbad sälunge.

Återuppståndelsen

Ja, var ska vi börja? Olyckligtvis tog den intensiva lågkonjunkturen död på vår vackra tidning för ett år sen. Detta ledde oväntat till att redaktionen begick kollektivt självmord då de trodde att undergången var kommen (kunde de åtminstone ha städat upp på kontoret innan de tog sina liv??).

Ännu mer oväntat var det när den ryska affärsmannen Andrej Kalaschnov hörde av sig i förra veckan och berättade att han vill skänka 1 miljon kronor för att få i gång publikationerna igen. Hans enda krav var att vi slimmade ner redaktionen till en person. Det var svårt för oss att föreställa sig hur vi kunde lyckas med detta.

Men det här var så klart innan vi träffade Lim Jung Song, en enmanna allt-i-ett maskin som behöver varken sömn eller löneförhöjning.

Låt oss välkomna Nya DomedagsBladet och Lim Jung Song.

Vår nya redaktion

Årets aprilskämt

Jorden är ett paradis som är fyllt av vänliga människor som älskar varandra.
Det finns inget att vara orolig för.

Annons:

Annons:

Kanske hundra miljarder

Av: Professor Början Hasselhov

Vintergatan är fortfarande ett stort mysterium för mänsligheten trots att vi bor i denna spiralgalax. Vi har i film och litteratur länge fantiserat om avlägsna planeter som sprudlar av liv och om okända rymd-civilisationer som inom en snar framtid kommer att invadera oss av ren ondska. Mars har redan vid upprepade tillfällen invaderat vår stackars planet i diverse sciencefiction-filmer. Men vi har mirakulöst nog alltid klarat oss trots de stora teknologiska skillnaderna. Kanske på grund av vår oövervinnerliga patriotism och vårt enorma behov av att alltid ha lyckliga slut i berättelser.

Sen finns det de omvända scenarierna där snälla rymdvarelser av någon anledning blir strandsatta på vår planet, träffar någon trevlig liten pojke på cykel och får bo hos pojkens familj för att senare bli terroriserad av ondskefulla utomstående människor. Staten och vetenskapsmän vill så klart utföra hemska experiment på dessa stackars besökare.

Men dessa är bara fiktiva berättelser.

Den senaste forskningen säger nu att det kanske finns hundra miljarder planeter som liknar Jorden, bara i vår egen galax. Det här har länge varit en het, och ibland till och med våldsam, diskussion där olika parter har hävdat olika siffror. Det har pratats om allt mellan hundratals och miljardtals planeter. Vissa har till och med sagt siffror som miljarder gogolplex stjärnstopp. Efter långa diskussioner har nu oberoende forskare enats om att det garanterat finns "kanske hundra miljarder jordenliknande planeter".

Det betyder att vi nu har utökat den potentionella invaderingsrisken med hundra miljarder procent. Mycket pekar nämligen på att det är större risk att utomjordingarna är onda än goda. Då har man bland annat tittat på statistiken inom film och litteratur som behandlat möten med främmande varelser och där av dragit slutsatsen att onda varelser överlägset är en majoritet i den yttre rymden. Flygande tefat, plasma-kanoner och tractor beams har människan ingen chans att stoppa när väl invasionen är ett faktum. Har vi tur så kanske de inte förgör oss utan bara förslavar oss, så att vi tvingas passa upp på våra härskande rymdvarelser med vindruvor, fotmassage och mögelostar för all evighet. Men det är bara ett kanske som ingen vågar hoppas på.

Barack Obama formade nyligen ett globalt avtal som innebär att alla länder med kärnvapen ska avfyra dessa destruktiva domedagsvapen mot misstänkta intergalaktiska terroristplaneter istället för på varandra. Man hoppas att man kan få in några lyckoträffar och där med minska invasionsrisken en aning. Ryssland har skrivit på avtalet men Iran och Kina har bestämt att avvakta tills "läget blir mer desperat".

Militärer världen över kommer att utbildas i kampsport anpassad för strid med motståndare som har annan anatomi än vår egen. Tester har redan utförts där kampsportsmästare har mött grizzlybjörnar, jättebläckfiskar och även den genetiska hybriden jättegrizzlybläckbjörnfisken, men resultaten har hittills bara varit tragiska.

*****

Det återstår att se om denna mörka berättelse har ett lyckligt slut. Förhoppningsvis inte.

Staty misstogs för beväpnad afrikan

av: Charles Jackson

Det var efter ett misstänkt villabråk som polisen Greger Andersson åkte genom Knållsviken på väg tillbaka till stationen i Arvika.

Inne i den trädklädda folkparken stod en mörk, misstänksam gestalt. Greger iaktog noga siluetten när han åkte förbi. Precis när han skulle svänga ut på huvudleden så kunde han se att mannen var beväpnad. Greger slog på blåljusen och rapporterade in för förstärkning. Med draget vapen gick han ut och tilltalade mannen som inte svarade. Han såg att mannen bar en så kallad afro-frisyr och prövade således att prata med honom på engelska. Trots knaggligt uttal men med en välformulerad mening fick konstapel Andersson fortfarande inget svar. Han misstänkte direkt att droger var inblandade. I ren panik avlossade Greger ett varningsskott som olyckligtvis träffade en kvinna som vandrade på andra sidan parken. Hon avled omedelbart. Bland trädens vaggande skuggor tyckte sig Greger se att mannen försökte fly. Snabbt sprang han mot mannen och kastade sig runt honom, varpå han slog sig i huvudet mot den hårda metallen som den misstänkta vapenmannen var gjord av. Enligt vittnen så yttrade Greger Andersson då ett par rasistiska uttalanden som "Lakritstomte" och "Jävla apgubbe med musköt" medan han låg på marken i kraftiga huvudsmärtor.

Efter händelsen gick Greger ut i de lokala medierna med en förvirrande ursäkt till Knållsviken och den avlidna kvinnans familj. Han berättar att han inte är rasist men lider av skarka fördomar mot andra etniska grupper. Andersson understryker också att han själv inte kommer ihåg nånting av händelsen då han drabbades av hjärnskakning vid konfrontationen, men uttalanden kan mycket väl vara påhittade av de vittnen som närvarade. Han tillägger också att det är han som är offret i denna traumatiska händelse.
-"Hade jag inte fått hjärnskakning hade jag troligen kommit ihåg att jag inte gjorde rasistiska uttalanden. Det fanns antagligen inte nån kvinna som dog. Bevis är så lätt att fabricera. Dessutom, varför gick hon runt på natten i folkparken? Antagligen var hon en prostituerad narkoman med psykiska störningar eller en farlig seriemördarande våldtäckskvinna. Dessa... personer. Vittnena. Kan mycket väl vara utlänningar eller på något sätt härstamma från en annan del av världen. De bör således inte litas på till 100%. Det är så mycket lögner i de andra delarna av världen."

Trots påtryckningar från allmänheten så fick Greger inte mer än en varning och indraget tjänstevapen. Polisstyrelsen menar att "Det är mänskligt att fela, så länge det är en polisman som gör det och inte en misstänkt brottsling".

Omodern musik blir olaglig

Av: Heido Nutinen

Det var i torsdags klockan 05:34 svensk tid som alla ordinarie TV-sändningar världen över avbröts för ett kort meddelande om en ny global lag som trätt i kraft. En kvinna med pistagefärgad kavaj och djupa ögon presenterar sig som talesman för International Institute of Modern Music. Hon berättar att all musik "som inte är nyskapande, ljudmässigt inspirerande och elektronisk på alla vis, och dessutom gör att lyssnaren drömmer sig bort till en 'Blade Runner'-liknande framtid" är strikt förbjuden.

Hon berättar att all musik som använder traditionella "stenåldersinstrument" ska brännas upp i en gemensam valborgsmässo-eld. Piano, gitarr och säckpipa är instrument som redan spelats på i hundra tusentals år. Det går inte att få fram ljud på dessa instrument som låter fräscht och återspeglar det moderna IT-samhälle vi lever i. Ett piano låter alltid som ett piano. Ett rockband låter alltid som ett rockband. Världen har redan hört alla ljud som är möjliga att skapa från de traditionella instrumenten. Det är förlegat och omoraliskt att fortsätta att använda dessa i produktionen av ny musik. Med en synth å andra sidan finns möjligheten att skapa nya musikaliska ljud och rytmer som ingen annan hört förut, inflikar hon.

Gillar man dock gitarr-konceptet så finns räddningen- "keytar"- en synth i gitarr-utformning som gjorts välkänd av diverse franska laserkompositörer och neo-soul instrumentalister som tex Herbie Hancock.

Det är bara modulära synthar och elektroniska trummor som får användas i musiksammanhang framöver. Även sången ligger i blåsvädret. Sång får bara användas om det är dränkt i effekter och autotune-behandling. Detta har fått den samiska befolkningen att bli eld och lågor, då jojken är ett vanligt uttryckssätt för samer. Birger Utsi Kråik, som driver same-bloggen "Sapmí 4-ever", berättar för DomedagsBladet:
-"Det är förjävligt rent ut sagt. Vi har tre starka grundpelare i samekulturen; Renar, snö och jojk. Att en skulle falla bort skulle skapa en obalans i vår minoritetiska kultur. Jag menar afro-amerikaner har den här rappingen, hiphop och vad det nu kallas, där dom pratsjunger om förtryck, kapsyler och finansiella situationer. Mycket likt det vi förmedlar med jojken. Om dom får rappa så måste vi få jojka. Och då helst utan dist eller andra elektroniska effekter."

Exempel på olaglig musik:

Den bortglömda svensken återvänder

Sveriges kanske mest lågavlönade hollywoodskådis, Dolph Lundgren, har meddelat via sin agent i Hamburg:
"Jag kommer tillbaka till Sverige."

Det här nyheterna har både chockat och glatt många invånare i den norra delen av europa. Diskussionsforum över hela internet har överösts med frågor och teorier som behandlar den dekadenta actionhjältens återvändo. Många personer frågar varför. Andra frågar när. Och några frågar hur. Men få svar finns.

Dolph har i en intervju sagt att han ska göra en "Schwarzenegger" och sadla om till politiker.
-"Politik handlar inte längre om bra idéer, politiska kunskaper eller välformulerad retorik, det handlar om råstyrka. Jag tar 130 i bänkpress. Det borde räcka gott och väl för att påverka människor politiskt." säger Dolph och brottar ner reportern tills hon lovar att rösta på honom i riksdagsvalet 2010.

Så ni läsare som hade hoppats få se Dolph yxsparka Helena Bergström i nästa Colin Nutley film kommer antagligen att bli besvikna på hans återkomst.

1000 dagar till undergången

Enligt Carl Johan Callemans gregorianska kalenderöversättning av mayaindianernas kalender så kommer undergången att ske om 1000 dagar (se vår tidigare artikel). Fullständig och totalt vacker apokalyps inom rimlig tid.

Så säg upp dig från jobbet, samla konservburkar och bygg det där armborstet som du så länge drömt om att döda mutanter med. Lagens långa arm kommer att bli som ett neurosedynbarns minimala lemmar inom kort. Då blir det fri lek.

Vi på redaktionen har firat detta genom att täcka våra prao-elever i rosenblad och bensin. Så gott de små liven luktade när de brann.

Ingen mer husmanskost

av: Klemens Früller

Gillar du kåldolmar, pölsa och dillkött med potatis? Då är du antagligen gammal som gatan, flerfaldigt omodern och bör således uppgradera dina smaklökar så snart du får möjlighet. Det tycker i allafall Svenska Restaurang Fronten.

De menar att husmanskostens dagar är räknade. Dagens barn och ungdomar växer upp på kebab, sushi, thai wok, tacos och meze. Ingen husmanskost serveras i hemmen längre. En färsk undersökning visar att hälften av Sveriges 8-åringar inte ens kan stava till varken fiskbulle eller blodpudding längre. Ett tydligt tecken på förnekelse och förkastning menar Ulla Hermin, ordförande i Svenska Restaurang Fronten.

-"Dagens unga människor vill inte veta av den smaklösa traditionella maten vi gamlingar tvingats växa upp på. De vill ha häftiga trendrätter från asien, mexico och medelhavet. Frågar du tio stycken tio-åringar vad deras favoritmat är så säger nio av dom tacos och en säger pizza." berättar hon med en våldsamt nasal stämma till DomedagsBladets utsända reporter.

Hon menar också att estetiken kan vara en bakomliggande grund för matskiftet. I t.ex. japansk mat ligger alltid det estetiska som första prioritet. Det ska vara färgglatt, fylligt och upplagt på tallriken enligt det gyllene snittet. Husmanskost ser ofta inte eggande ut på något visuellt plan. Man pratar ibland om kostcirkeln i husmanskostsammanhang men det är egentligen en hinna av stekfett, vattnig sås och avsaknad av smak som dekorerar tallrikarna.

"Vem vill äta en maträtt som ser ut som en gravid murmeldjurshona som misshandlats med motorsåg och splittergranater? Inte ens en klick bearneisesås kan rädda den förbannade husmanskosten!" skriker Ulla innan hon skyfflar in två bitar sushi i munnen och tuggar energiskt så det sipprar ut soya över hela hennes haka.

Man förstår hennes ilska, då vi alla i retrospekt känner ett hat mot den svenska matkulturen i hemmen.

Men frågan återstår - Vem ska betala för denna tortyr vi utstått så länge?

Ett modernt världsspråk

Drömmen om ett enat världsspråk har länge funnits. På stenåldern uppfanns stenyxan som effektivt kunde förmedla starka känslor för eller emot en person, samtidigt som den kunde användas i praktiska sammanhang så som till trädfällning och agning av olydiga stenåldersbarn. Den blev snabbt mycket populär och har sedan dess utkommit i olika utföranden och av diverse material. Problemet uppdagades dock snart; det gick inte att förmedla mer komplicerade känslor och innebörder med stenyxans språk.

Charadspråket uppfanns av en slump i amerikanska staten Arizona under 1800-talets början. Alfred Winford var en enkel stallpojke på en adelmans gård som tillbringade även nätterna i stallet , då han inte var välkommen in i godsägarens hus. Alfred led av somnambulism, dvs han brukade ofta gå i sömnen. Han kunde på morgonen vakna upp på helt främmande platser han aldrig varit på. Det var just efter en sådan "nattlig vandring" som han en tidig vårmorgon vaknade upp på ett närliggande reservat för Navajo indianer. Inte nog med att han befann sig på ett farligt område - då indianer och kolonisatörer ofta kunde bråka om territorium och sina kulturella skillnader - han vaknade upp bredvid hövdingens yngsta dotter. Alfred insåg snart att han under natten inte bara hade gift sig med denna kvinna och gett fyra av godsägarens hästar i gåva till hövdingen, utan också gjort henne gravid. Efter ett improviserat försök att förklara misstaget med hjälp av kroppsspråk och gester inför hela stammen kunde de nu allihopa förstå och skratta åt denna komiska händelse - trots språkbarriären som naturligt fanns. De tillbringade förmiddagen med att röka fredspipa tillsammans och abortera misstagsbarnet. Alfred kunde vid lunchtid lugnt vandra tillbaka till gården med ägarens hästar och ett undertecknat skilsmässopapper.

Den polska doktorn Ludwik Zamenhof publicerade år 1887 sin bok om Esperanto. Ett konstruerat språk som var en blandning av engelska, tyska, franska, ryska och norskt bokmål. Meningen var att människor världen över nu lättare skulle kunna förstå varanda. Ett sant världsspråk. Trots att språket var synnerligen lätt att lära sig, åtminstånde för en nordvästlig europé, blev det ingen storslagen hit. Istället började man bråka om andelen av influenser av olika språk; fransmännen ville ha esperanto med starkare latinska influenser, norrmännen ville ha ett gladare uttal och tyskarna ville hellre dricka öl och äta bratwurst än att prata överhuvudtaget. Idag är det mellan en och två miljoner personer som pratar Esperanto världen över. Inte imponerande för ett världsspråk med tanke på att det är fler som pratar minoritetsspråket Ilokano i filippinerna.

Mi ne komprenas vin - Jag förstår inte vad du menar

Många menar nu att det enda språk som kan bli ett modernt världsspråk är C++. Bjarne Stroustrup konstruerade detta språk år 1979 för att kunna kommunicera med sin hemdator och på så vis få den att utföra vissa åtgärder. Det som är unikt med detta språk är tydligt, inte bara människor kan prata och skriva C++ utan även maskiner, robotar och datorer pratar detta språk flytande. Det är därför inte en tillfällighet att majoriteten av alla datorprogram är skrivna i just C++.

Framtiden ser ljus ut. Idag är det miljontals människor världen över som har C++ som modersmål, men fler lär det bli då de flesta skolor i västvärlden har obligatorisk grammatik- och glosläxor from årskurs 3. SFI har meddelat att även dom hoppar på trenden och kommer inom kort att erbjuda "C++ för invandrare". I april kommer dessutom Liza Marklunds omtalade bok "Gömda" ut i C++ översättning för att nå en bredare publik. Hur långt det kan gå är bara framtiden som kan avgöra.

Så här säger du hej på C++:

#include // provides std::cout

int main()
{
std::cout << "Hej kompis! \n";
}

Hälften Indones, hälften träd

av: Början Hasselhof

Med hjälp av framstående genteknik har den amerikanska staten lyckats tillverka det ultimata domedagsvapnet - En Indones med bark.

De kombinerade ett träds hänsynslösa mördarkrafter med en indones sammetslena temperament. På så vis har världens största militärmakt fått världens farligaste domedagsvapen. Inspirationen sägs komma från Enterna, jättastora träd som kan prata och slåss, i Sagan om ringen filmerna/böckerna. Dennis Springton, en av männen bakom projektet, säger att det först var Trollen som var tilltänkta för projektet. Men pga av rättighetsproblem och otillräckliga genkunskaper lades fokusen på Enterna.

Hurvida domedagsvapnet klarar sig mot eld och yxor framgår inte i de tekniska beskrivningar som gavs ut till pressen på Destrukticon mässan i November. Det återstår helt enkelt att se.

Se ett dokumentärklipp här.

Lyckat affärsmöte slutar i tragedi

av: Charles Jackson & Hans Adelqvist

(Innehåller passager från Hans Adelqvists bok "Mitt liv som vegetarian")

Hans, Marie och John hade precis varit hos en kund för att diskutera ett avtal innefattande 30 miljoner kroner. Efter att avtalet skrivits på och båda parter var nöjda så begav sig de tre glada arbetskollegorna ut från lokalen. I väntan på hissen pratade de extatiskt om den stora affären de tillsammans rott i hamn. Ingen av dom lade märke till den varnande skylt som var uppsatt bredvid hissdörren. När de stigit in i hissen tryckte John på den gröna knapp märkt E och hissen började röra sig nedåt. Plötsligt stannade hissen och det blev mörkt. De fortsatte att prata om affären trots den konstiga stämningen som uppkommit sen ljuset försvann. Alla antog att vad problemet än var så skulle det snart lösas. Lamporna flammade till och det blev ljust igen. Men nu lyste det bara i halv styrka. Vad ingen av de tre arbetsvännerna visste var att de skulle tillbringa flera månader i denna trånga och mörka cell.

Hissen var avstängd och skulle vara det i nästan fyra månader. I skyskrapans hisschakt var isolationen god och ingen utomstående kunde höra deras rop efter hjälp. Mobiltelefoner hade heller ingen teckning här, så att ringa efter hjälp var lönlöst. Dagarna gick, och förutom det halvfyllda tuggumipaket som Marie hade i sin handväska, hade de ingen mat. De tvingades också att sova i sin egna avföring. Eftersom de inte hade något vatten med sig blev dom tvungna att dricka varandras urin. När hungern blev för stark kom de alla överens om att en av dem var tvungen att offra sig, så att de andra kunde döda och äta personen. På så sätt kunde förhoppningsvis någon av dem klara sig och berätta för chefen om den glada affärsnyheten. Men vem skulle offra sig? I brist på stickor att dra så tog de alla fram varsitt visitkort och jämförde sina titlar. Den med lägst värda titel skulle bli mat till de andra. Hans insåg snabbt att hans titel med lätthet skulle slå de andras. På hans visitkort stod det "Executive Marketing Director". Marie och John började diskutera hur vida Maries "Key Account Manager" stod i relation till Johns "Business Supervisor". Marie hävdade att Key Account Manager alltid stod över Business Supervisor. John menade att det var tvärtom. Han sade att utan honom så skulle ingenting fungera på företaget. Efter en stunds diskussion fram och tillbaka så insåg Marie att det också stod "Partner" vid hennes titel. Alla var överens om att Key Account Manager + Partner alltid är mer värt än bara Business Supervisor. Så med hjälp av Maries reservoarpenna i borstat silver hade de ihjäl John och de smakade för första gången på människokött.

Det var i denna hiss som de tillbringade sina helvetiska veckor i.

Dagarna gick och de fortsatte att äta av Johns kropp trots förmultelseprocessen som redan var i full blom. Vid ett tillfälle när Hans låg och halvslumrade i sin egna avföring och med Johns torso som huvudkudde tyckte han sig höra musik. Avlägset men ändå hörbart. Han petade på Marie som koncentrerat utförde sin dagliga yoga-övning. Plötsligt gick hissens högtalare på och musik stömmade ut. Ett hetsigt piano ackompanjerade den manliga rösten som sjöng "...a holiday since the day that I found you". Marie utbrast plötsligt "Waller. Det är Fats Waller!". Hans såg frågande på henne och hon förklarade "Det är världens bästa jazz pianist. Någonsin!". De var tysta och lyssnade medan rösten fortsatte "Each heaven on earth day is like a birthday, because every day is a holiday since the day that I found you". Hans hade aldrig hört Fats Waller, och hade heller inte mycket över för jazz, men just nu var det den underbaraste musik han nånsin hört. De såg på varandra med trevande blickar och började snart att kyssas. Det ena ledde till det andra och snart låg dom där nakna på det kalla golvet.

Men lyckan skulle inte vara bestående. Efter att de älskat i denna unkna, avföringsfyllda håla tystnade musiken. Den försvann och återkom aldrig igen. Och allt blev värre efter det här. Hans visste inte längre ur han skulle bete sig i Maries närhet. Han visste inte riktigt om det var en engångsföreteelse och om det var något som uppstått ur stunden, eller om hon verkligen gillade honom. Han hade ju så små fötter, kunde hon verkligen tycka om honom? De var ju fast i en hiss. Det skulle aldrig funka ändå. Aldrig. Hans bestämde sig således för att undvika henne. Han berättade för henne att han skulle meditera och ville ha lite tid för sig själv. Med ansiktet mot väggen satte han sig i lotusställning och låtsades meditera.

Tiden flöt sakta fram. De hade nu ingen mat kvar. John var borta, förutom det skelett han burit inuti sin något överviktiga kropp. Innan de hann börja diskussionen om vem som skulle offra sig härnäst anmälde sig Marie frivilligt. Med tårar i ögonen berättade hon att hon under en längre tid hade stulit kopieringspapper och överstrykningspennor från jobbet och att hennes samvete inte lät henne gå tillbaka dit. Tiden i hissen hade gett henne perspektiv på sitt kleptomaniska beteende och givet henne enorma skuldkänslor. Det var Hans som skulle gå tillbaka och berätta allt. Så snart Marie hade yttrat dessa ord vred Hans nacken av henne och började mumsa utan vidare eftertanke. Han tyckte det faktist var ganska skönt att slippa undvika henne.

Några dager efter detta kom räddningen. Det började med att ljuset gick på i full styrka. Sen sprakade högtalaren till och musik fyllde hissen. En familjär röst började sjunga:

Another day has gone
I'm still all alone
How could this be
You're not here with me
You never said goodbye

Det tog ett tag för den förvirrade Hans att koppla ihop den sammetslena rösten med sin favoritartist, Michael Jackson. Tankarna föll direkt på Marie och han började gråta. Sittandes på golvet, med ansiktet i händerna, märker han inte att hissen börjar röra sig. Hissen nådde snart entréplan och dörrarna slås upp. Utanför stod en skara kostymklädda män som skulle in på dagens andra styrelsemöte. Vad de fick bevittna när denna illaluktande hiss öppnade sina dörrar kommer aldrig att lämna deras näthinnor. Med risk för att bli för grafisk i denna beskrivning lämnar vi det åt läsarens egna fantasi.

Hans Adelqvist

"John smakade inte så gott som jag föreställt mig. Det var en härsken smak; en ologisk blanding av surkål, kladdkaka och spearmint som fyllde mina smaklökar. Jag trodde inte jag skulle klara det. Men jag var ju tvungen."

Hans Adelqvist släppte för några veckor sen den bok som beskriver perioden i och efter hissen. Med titeln"Mitt liv som vegetarian" framgår det att han nu har anammat andra matvanor sedan den tragiska händelsen. I slutorden meddelar han också kortfattat att han numera alltid går i trapporna istället för att ta hissen.

DomedagsBladet stämmer UNT

Det är den extremt provokativa artikeln med rubriken "Ingen domedag hotar vår planet" som ligger till grund för den stämningsansökan som DomedagsBladet skickade in i slutet av förra året.

I augusti förra året publicerade David G. Gee den vidriga artikeln på UNT.se - Upsala Nya Tidnings hemsida. På ett svamligt språk och med ett tydligt nedvärderande innehåll berättar han att det inte kommer bli någon domedag. Globaluppvärmning är bara ett komiskt påhitt menar han. Han skriver att allt bara är hypoteser som inte bör förakras i verkligheten.

"Det finns inte någon överhängande global domedagskatastrof som hotar vår planet. Det finns bara en intressant blandning av vetenskap och teknik, och av politisk vilja och skicklighet."

Han hoppar fritt mellan vetenskaplig fakta, elaka påhopp och hallucinerade visioner. Men det underliggande syftet är tydligt; han vill fortsätta köra sina två SUV:ar, sin Ferrari 599 GTB Fiorano och brorsans monstertruck utan att känna sig som den miljöbov han är.

Vi på DomedagsBladet har alltid uppskattat koldioxidutsläpp i alla dess former, då vi tidigare kan få avnjuta den globalt uppvärmda undergångsvärld vi förväntar oss. Med koldioxid är bara en del av domedagssceniariot, vad David helt undviker i sin artikel är Invaderande utomjordingar, atombombs-kavalkader, ilskna ryssar och religösa domedagssekter. Det är med största sannorlikhet det som kommer ligga till grund för vår eftervärld.

Bara 100 miljoner rödhåriga mutanter

Ginger, carrot top och tatian. Ja, skärt barn har många namn. I samma veva som Människan som art blev klassad livskraftig (minst sannolikhet att den kommer utrotas) på Rödlistan (Red List of Threatened Species) stämplade World Conservation Union våra rödhåriga medmänniskor som utrotningshotade.

Knappt 100 miljoner rödhåriga invånare finns världen över, där majoriteten av dom lever i den norra och nordvästra delen av europa. Skottland och Irland har högst andel - mellan 10 och 15 % av ländernas befolkning är rödhåriga.

Förutom den karikaristiska hårfärgen, som kan vara allt ifrån svagt guldblont till fluorescerande kopparrött, kan även personer ha fräknar och ljus hud som är dåligt anpassad för exponering av starkt solljus. Det här beror på en mutation i kromosom 4 som ger en större mängd Feomelanin (en kemisk förening som ger håret dess röda färg och även är den bidragande orsaken till fräknar) och dessutom mindre Eumelanin (ger mörkare pigment i huden och håret, som i sin tur skyddar mot farliga UV-strålar) hos dessa personer. Eumelanin saknas vanligen hos personer/djur med albinism.

Vilda spekulationer och teorier har lagts fram angående de rödhåriga mutanternas uppkomst och framtid. Vissa hävdar att det var "interracial sex" mellan Homo sapiens och Homo neanderthalensis (hade rött hår enligt en del forskare) som ledde till en korsbefruktad människoart. Andra menar att det var Gud som straffade det folk som lämnade afrika och istället bosatte sig i den norra delen av världen, där det egentligen inte var tänkt att någon skulle bo. Några säger tvärtom, att det var en gåva av evolutionen till de nordliga folken för att de bättre skulle kunna överleva den mörka och kalla värld som de bosatt sig i. Det grundar sig i den forskningsrapport på 70-talet som påvisade att ljus hy var bättre på att hålla värme, skapa Vitamin D utan soljus (tex under de mörka vintermånaderna då solen inte var uppe mer än några få nintendosekunder) som i sin tur kunde motverka Rakit.

Denna affish uppmanade det tyska folket 1971 att skänka sina rödhåriga barn för lagring

i ett valv på svalbard. Där skulle de invänta den eventuella utrotningen och då åter
igen släppas ut i världen för återpopulation.

De rödhårigas framtid är oviss. Eftersom "the ginger gene" lätt kan hoppa över en eller flera generationer kan den mycket väl försvinna i framtiden. Därför startades år 1970 en organisation med mål att säkra de rödhårigas framtid - Der Deutsche Mutation Entstehende Variation Büro. De byggde ett valv bredvid Svalbard Global Seed Vault och påbörjade lagring av rödhåriga personer i detta valv. I början av 80-talet fanns det 19 273 stycken personer registrerade i valvet men när organisationen upplöstes 1987 - dels pga påtryckningar från diverse myndigheter och dels pga ett dalande instresse - och valvet så småningom revs var det längre ingen som visste var dessa personer befann sig. Hade mutanterna släppts ut i världen eller låg dom krossade under valvets ruiner? Det är med största sannolikhet bara dom själva som kan veta - i och med att alla register bränts och att Tyskland vägrar prata om denna tid.

*****

Vi får hoppas att våra rödhåriga vänner finns kvar i framtiden, då vi behöver så många mutanter, japaner och robotar som möjligt för att kunna leva upp till de starka framtidsvisioner och orubbliga förväntningar som människan har på den post-apokalyptiska tiden som komma skall.

Harald blev inte missionär

Känner du dig kristen? Är du tävlingssugen? Gillar du kanske att övertala andra att din gud är större än deras? I det nystartade TV-programmet "Vem vill bli missionär?" har du chans att bli det senaste stjärnskottet i den kristna världen. Har du vad som krävs?

Den populära fredagsunderhållningen behandlar frågor så som "Vad har Gud för frisyr?", "Hur högt var Babels torn?" och "Vad är Hesekiel 13:2?". Om du skulle välja alternativet "kusiner till East 17" på den senare frågan är det här nog inget för dig.

Det är däremot någonting för såna som Harald Sundberg - en kristen bodybuildare från Örebro som länge intresserat sig för religösa frågor, så länge han får alternativ att välja på som svar. Han beskriver sig själv som målmedveten, passionerad och "extremt nitisk i våldsamma sammanhang".







Harald gick in hårt och satte den första frågan utan att tänka efter. Han var allvarlig i tonen trots att han var medveten om de uppenbart humoristiska alternativen han fick. När programledaren Rickard Sjöberg frågade om Harald var säker på att det var rätt svar svarade han bara nonchalant "Är du dum eller?" och skakade på huvudet. Rickard började skratta lite nervöst och fumla med sin mobiltelefon så den hamnade på golvet. Men det låtsades han inte om även fast både studiopubliken och TV-publiken tydligt kunde se alltsammans. Den karikaristiska spänningsmusiken programmet är känt för spelas högt tills det rätta svaret lyses upp på skärmen och allting tidigare hänt är glömt. Det fortsätter något så när smärtfritt de följande 5 frågorna.


Efter reklampausen kommer Rickard in iklädd en biskopsdräkt till musiken O fortuna från operan Carmina Burana. Han ställer sig bredbent mot publiken och rabblar osammanhängande på latin samtidigt som han gungar med kroppen. Efter ett tag sätter han sig på huk och börjar simulera en jungfrufödsel mycket noggrant och fokuserat. Ur hans gylf trillar det ut 3 stycken hudfärgade bollar med målande ansikten på. Han ställer sig ovigt upp och börjar jonglera. Två av bollarna tappar han snabbt men fortsätter jonglera utan att märka det. Även om en ung flicka i publiken brister ut i tårar så beter sig majoriteten av publiken sansat, om än något förvirrat.

När musiken är över kastar Rickard den sista bollen hårt i ansiktet på en äldre kvinna i främre raden av publiken och beger sig sen tillbaka till stolen där Harald tålmodigt väntar på att spelet ska fortsätta. Utan att se sig för trampar han rakt på sin mobil som ligger på golvet. Han ser ned på den med en häpen blick och tar sedan upp den försiktigt, ungefär som man bär ett spädbarn. Sorgset tittar han på Harald och sen tillbaka på mobilen. Plötsligt hoppar han fram mot Harald och utbrister högljutt två decimeter från hans ansikte "Förlåt, jag såg inte att du hade med dig barnbarnen. Stackars dig, Harry. Gud förlåter dig". Rickard fortsätter så här, upprepandes samma ord och rörelser, till Haralds apatiska blick medan frågor blixtrar till och sedan försvinner på skärmen i bakgrunden. Efter några minuter kommer Rickards fru in och leder ut honom försiktigt men bestämt. Kvar sitter Harald tills eftertexterna börjar rulla och allting uppenbarligen är över.