Lyckat affärsmöte slutar i tragedi

av: Charles Jackson & Hans Adelqvist

(Innehåller passager från Hans Adelqvists bok "Mitt liv som vegetarian")

Hans, Marie och John hade precis varit hos en kund för att diskutera ett avtal innefattande 30 miljoner kroner. Efter att avtalet skrivits på och båda parter var nöjda så begav sig de tre glada arbetskollegorna ut från lokalen. I väntan på hissen pratade de extatiskt om den stora affären de tillsammans rott i hamn. Ingen av dom lade märke till den varnande skylt som var uppsatt bredvid hissdörren. När de stigit in i hissen tryckte John på den gröna knapp märkt E och hissen började röra sig nedåt. Plötsligt stannade hissen och det blev mörkt. De fortsatte att prata om affären trots den konstiga stämningen som uppkommit sen ljuset försvann. Alla antog att vad problemet än var så skulle det snart lösas. Lamporna flammade till och det blev ljust igen. Men nu lyste det bara i halv styrka. Vad ingen av de tre arbetsvännerna visste var att de skulle tillbringa flera månader i denna trånga och mörka cell.

Hissen var avstängd och skulle vara det i nästan fyra månader. I skyskrapans hisschakt var isolationen god och ingen utomstående kunde höra deras rop efter hjälp. Mobiltelefoner hade heller ingen teckning här, så att ringa efter hjälp var lönlöst. Dagarna gick, och förutom det halvfyllda tuggumipaket som Marie hade i sin handväska, hade de ingen mat. De tvingades också att sova i sin egna avföring. Eftersom de inte hade något vatten med sig blev dom tvungna att dricka varandras urin. När hungern blev för stark kom de alla överens om att en av dem var tvungen att offra sig, så att de andra kunde döda och äta personen. På så sätt kunde förhoppningsvis någon av dem klara sig och berätta för chefen om den glada affärsnyheten. Men vem skulle offra sig? I brist på stickor att dra så tog de alla fram varsitt visitkort och jämförde sina titlar. Den med lägst värda titel skulle bli mat till de andra. Hans insåg snabbt att hans titel med lätthet skulle slå de andras. På hans visitkort stod det "Executive Marketing Director". Marie och John började diskutera hur vida Maries "Key Account Manager" stod i relation till Johns "Business Supervisor". Marie hävdade att Key Account Manager alltid stod över Business Supervisor. John menade att det var tvärtom. Han sade att utan honom så skulle ingenting fungera på företaget. Efter en stunds diskussion fram och tillbaka så insåg Marie att det också stod "Partner" vid hennes titel. Alla var överens om att Key Account Manager + Partner alltid är mer värt än bara Business Supervisor. Så med hjälp av Maries reservoarpenna i borstat silver hade de ihjäl John och de smakade för första gången på människokött.

Det var i denna hiss som de tillbringade sina helvetiska veckor i.

Dagarna gick och de fortsatte att äta av Johns kropp trots förmultelseprocessen som redan var i full blom. Vid ett tillfälle när Hans låg och halvslumrade i sin egna avföring och med Johns torso som huvudkudde tyckte han sig höra musik. Avlägset men ändå hörbart. Han petade på Marie som koncentrerat utförde sin dagliga yoga-övning. Plötsligt gick hissens högtalare på och musik stömmade ut. Ett hetsigt piano ackompanjerade den manliga rösten som sjöng "...a holiday since the day that I found you". Marie utbrast plötsligt "Waller. Det är Fats Waller!". Hans såg frågande på henne och hon förklarade "Det är världens bästa jazz pianist. Någonsin!". De var tysta och lyssnade medan rösten fortsatte "Each heaven on earth day is like a birthday, because every day is a holiday since the day that I found you". Hans hade aldrig hört Fats Waller, och hade heller inte mycket över för jazz, men just nu var det den underbaraste musik han nånsin hört. De såg på varandra med trevande blickar och började snart att kyssas. Det ena ledde till det andra och snart låg dom där nakna på det kalla golvet.

Men lyckan skulle inte vara bestående. Efter att de älskat i denna unkna, avföringsfyllda håla tystnade musiken. Den försvann och återkom aldrig igen. Och allt blev värre efter det här. Hans visste inte längre ur han skulle bete sig i Maries närhet. Han visste inte riktigt om det var en engångsföreteelse och om det var något som uppstått ur stunden, eller om hon verkligen gillade honom. Han hade ju så små fötter, kunde hon verkligen tycka om honom? De var ju fast i en hiss. Det skulle aldrig funka ändå. Aldrig. Hans bestämde sig således för att undvika henne. Han berättade för henne att han skulle meditera och ville ha lite tid för sig själv. Med ansiktet mot väggen satte han sig i lotusställning och låtsades meditera.

Tiden flöt sakta fram. De hade nu ingen mat kvar. John var borta, förutom det skelett han burit inuti sin något överviktiga kropp. Innan de hann börja diskussionen om vem som skulle offra sig härnäst anmälde sig Marie frivilligt. Med tårar i ögonen berättade hon att hon under en längre tid hade stulit kopieringspapper och överstrykningspennor från jobbet och att hennes samvete inte lät henne gå tillbaka dit. Tiden i hissen hade gett henne perspektiv på sitt kleptomaniska beteende och givet henne enorma skuldkänslor. Det var Hans som skulle gå tillbaka och berätta allt. Så snart Marie hade yttrat dessa ord vred Hans nacken av henne och började mumsa utan vidare eftertanke. Han tyckte det faktist var ganska skönt att slippa undvika henne.

Några dager efter detta kom räddningen. Det började med att ljuset gick på i full styrka. Sen sprakade högtalaren till och musik fyllde hissen. En familjär röst började sjunga:

Another day has gone
I'm still all alone
How could this be
You're not here with me
You never said goodbye

Det tog ett tag för den förvirrade Hans att koppla ihop den sammetslena rösten med sin favoritartist, Michael Jackson. Tankarna föll direkt på Marie och han började gråta. Sittandes på golvet, med ansiktet i händerna, märker han inte att hissen börjar röra sig. Hissen nådde snart entréplan och dörrarna slås upp. Utanför stod en skara kostymklädda män som skulle in på dagens andra styrelsemöte. Vad de fick bevittna när denna illaluktande hiss öppnade sina dörrar kommer aldrig att lämna deras näthinnor. Med risk för att bli för grafisk i denna beskrivning lämnar vi det åt läsarens egna fantasi.

Hans Adelqvist

"John smakade inte så gott som jag föreställt mig. Det var en härsken smak; en ologisk blanding av surkål, kladdkaka och spearmint som fyllde mina smaklökar. Jag trodde inte jag skulle klara det. Men jag var ju tvungen."

Hans Adelqvist släppte för några veckor sen den bok som beskriver perioden i och efter hissen. Med titeln"Mitt liv som vegetarian" framgår det att han nu har anammat andra matvanor sedan den tragiska händelsen. I slutorden meddelar han också kortfattat att han numera alltid går i trapporna istället för att ta hissen.