Domedagsbladet

Igår hade jag äran att få följa med den folkkära Familjen Dafgård på deras årliga påskfest. Jag var nyfiken på vad de äter på sin egen familjefest och framförallt hur en riktig Dafgårdare festar.

I receptionen slänger Ylva Dafgård iväg de sista facebookmeddelandena innan startskottet går. Hon berättar att hon jobbat i receptionen sen hon var 8 år.
"Jag har inte gått i någon vanlig skola. Det fanns det aldrig tid för. Jörgen (Dafgård) har istället lärt oss barn att läsa och skriva. Vi inskolades in i företaget."

Alla gör sig redo (på med det sista sminket och deodorantandet av armhålor) och sen hoppar vi in i transportfordonen med siktet inställt på Lidköping. De har bokat långbord på Stures Krog.

Vi möts av en vacker dukning med rena servetter och smulfria stolar. Alla slår sig ner och Ulf Dafgård utbringar ett skål för Familjen:
"Jag vill skåla för mina barn, barnbarn, fruar, mostrar, fastrar, morbröder, farbröder och vår allas förfader Gunnar. Må han vila i frid." Sällskapet svarar med ett synkroniserat halleluja. Festmåltiden är nu officiellt påbörjad. Trots sina starka släktband sitter sällskapet och vrider på sig lite nervöst. Ett pinsamt sorlande sprids i lokalen medan köket jobbar med förberedandet av påskmat. Då tar Anders Dafgård upp en pava brännvin och stämningen lättar en aning. Det hälls upp välfyllda glas åt höger och vänster, som sedan sveps utan traditionsenlig skålning. Sakta men säkert höjs folkets självförtroende till en normal nivå.

Innan Familjen vet ordet av kommer servitriser ut med den efterlängtade maten. Till förrätt bjuds det på kålpudding med kokt potatis och lingon. Det är en förtjusande vattnig kålpudding måste jag bekänna, och potatisen är minst sagt lika vackert obehaglig. Alla sitter koncentrerat och äter tills att våra papperstallrikar byts ut mot varmrätt. Då Werner Dafgård inser att kvällens huvudrätt är hans egentillverkade grillbit med rösti och bearnaise utbrister han ett högljudande "Jag visste det!" och hela Familjen utbrister i skratt.

Vi äter, njuter och samtalar tills det blir dags för oss att åka vidare mot nästa destination; Karaokestället Galten. Alla verkar laddade för underhållning då de sociala barriärerna verkar för länge sedan vara nedmonterade. Först upp på mikrofonen är Gunilla Dafgård som bränner av en inspirerande tolkning av Iron Maidens "The number of the beast" och alla inser var ribban är satt. Tore och Sara Dafgård hamnar som vanligt i ett hörn där hon skäller ut Tore för att "spanat sexuellt" på Gunilla under hennes framträdande. Han förklarar lättsamt att det är hans favoritlåt, inget mer. Avslutningsvis häller hon sin drink över hans byxor innan hon gråtande springer därifrån.

Janne och Hasse Dafgård står vid baren och minglar. De beställer shotbrickor på löpande band trots sina redan välfyllda champagneglas. Hasse försöker förklara för mig genom att skrika rakt in i min trumhinna att "blåfichk ä fanatastkisk dryck!". I detta goda sällskap är det bara att vackert hålla med. Jag lämnar duon för ett hastigt toalettbesök.

När jag återkommer är det minst sagt kaos i lokalen. Werner står och halvt-om-halvt pratsjunger i mikrofonen med egenskriven text till Michael Jacksons låt Thriller. Maja står halvnaken i entrén och skriker på okänt språk mot mörkret utanför, samtidigt som Janne försöker trösta henne genom att kramas okontrollerat. Gunilla verkar redan gått hem. Kanske med någon annan än Roger.

Jag rör mig mot baren och upptäcker att Pontus Dafgård försöker insufflera en slarvigt uppradad lina kokain. Han frågar nonchalant om jag vill ha "en ladd" men innan jag hunnit svara "nej tack, jag jobbar" har han redan förflyttat sig till dansgolvet, där han nu vevar maniskt med överarmarna till Werners osammanhängande framträdande. På scenen står också Anna och Fredrik Dafgård och hånglar. Om de är syskon och/eller gifta kommer jag aldrig få reda på.

Jag inser att toppen är nådd och bestämmer mig för att avsluta aftonen. Det finns mycket att säga om Familjen Dafgård, men jag tror att det är svårt att beskriva vidare i text.

*****

Tack Familjen Dafgård, för att jag fick delta i ert påskfirande!

Ja, var ska vi börja? Olyckligtvis tog den intensiva lågkonjunkturen död på vår vackra tidning för ett år sen. Detta ledde oväntat till att redaktionen begick kollektivt självmord då de trodde att undergången var kommen (kunde de åtminstone ha städat upp på kontoret innan de tog sina liv??).

Ännu mer oväntat var det när den ryska affärsmannen Andrej Kalaschnov hörde av sig i förra veckan och berättade att han vill skänka 1 miljon kronor för att få i gång publikationerna igen. Hans enda krav var att vi slimmade ner redaktionen till en person. Det var svårt för oss att föreställa sig hur vi kunde lyckas med detta.

Men det här var så klart innan vi träffade Lim Jung Song, en enmanna allt-i-ett maskin som behöver varken sömn eller löneförhöjning.

Låt oss välkomna Nya DomedagsBladet och Lim Jung Song.